[Bild: Kill your Darlings! Streets of Berladelphia/ Thomas Aurin]

Sitter på ett fullpackat flyg i turbulent väder och försöker sammanfatta några kvällar av tyskspråkig elitteater, har man haft en kritikerjury som valt ut tio föreställningar från över 400 kan man ju utgå från att det bjuds på något av det bästa som finns.

När jag en kväll träffar en bekant rikssvensk regissör och diskuterar det vi sett, kommer vi fram till att den tyskspråkiga scenen inte längre idag går i bräschen för det utpräglat nyskapande, sådär som man gjorde in på 2000-talet – hon pekar istället mer mot Belgien och Holland. Själv har jag sett för litet därifrån för att kunna kommentera det påståendet, men kanske är det så, att man i Tyskland istället fortsatt med att utforska och utmana den postdramatiska teatertraditionen (det där som började med att man sökte alternativ till den traditionella dramaturgin, bland annat med att dekonstruera klassiker) och söker ännu extremare former inom ramen för det – som via Borkman-uppsättningen jag talade om i en tidigare blogg.
+++
Vad har då hänt under de senaste åren inom tysk teater. Finns det nya trender?
Åtminstone är det uppenbart att det finns ett mångfald vad gäller produktionssätt (små grupper möter festivaler, samproduktioner både inom och över nationsgränser), vad gäller språk (festivalen bjöd på flera produktioner med flera språk, det tvåspråkiga Finland skulle ha mycket att lära av det enspråkiga Tyskland), och vad gäller former.
Att man mer eller mindre aldrig spelar med en fjärde vägg är inte längre alls nytt, men värt att notera eftersom det i Finland först under de senaste åren blivit vanligare med att rikta sitt spel ut mot publiken.
Kanske en grundkurs i teatervetenskap är på sin plats här.
Den fjärde väggen. Kort sagt handlar det om att både publik och skådespelare leker att man inte befinner sig i samma rum. Det som sker på scenen är en sluten egen värld, medan vi som åskådare betraktar det som händer utifrån. Det finns liksom en imaginär (fjärde) vägg mellan salong och scen.
Att rasera den fjärde väggen innebär alltså att man utnyttjar det faktum att publik och skådespelare faktiskt befinner sig i samma rum. Skådespelare skapar en direkt kontakt till åskådaren, provocerar fram reaktioner. Men det har man alltså gjort länge, regissören Frank Castorfs (Volksbühne-baserade) 90-talsdekonstruktioner är både legendariska och kultförklarade.
Nytt är däremot att ett genustänkande under de senaste åren har smugit sig in i tysk teater. Även om det är långt till en jämlikhet och centrala chefsposter fortfarande är kraftigt mansdominerade, tar kvinnliga regissörer mera plats än tidigare. Och idag DISKUTERAS frågan, så var det faktiskt inte ännu för några år sedan.
Kanske ett tecken på det här också är att Macbeth kan spelas av en kvinna utan att det görs någon affär av det.
Det är för all del den uppsättningens enda storhet, att Jana Schultz så självklart uppträder som en man, hon utnyttjar små medel (manliga gester kroppsspråk rörelsemönster) men hämtar in en laddad feminin sida i uttrycket som passar perfekt i tolkningen av en nojjig krigsförstörd ångestfylld Macbeth.
Produktionen i övrigt var en besvikelse, liksom också kvällen med tre Sarah Kane-pjäser. Det geniala med den produktionen var att just slå ihop flera pjäser på ett sätt som elegant visade fram Kanes konstnärliga utveckling mot det poetiska musikaliska minimalistiska Pinter-influerade. I övrigt såg jag en tyskt kall produktion som frossade i verfremdung. Att lyckas göra Kanes sista pjäs 4.48 psykos (om en kvinna som famlar på branten till självmord) utan att man som åskådare blir berörd är för all del en bedrift i sig.
Nämnda Borkman hittar jag inte på allvar in i eftersom min tyska inte är tillräckligt bra för att uppfatta nyanserna i de verbala slagsmålen mellan publik och den närvarande regissören, men sista kvällen får jag i alla fall en skön upplevelserna när jag efter en paus på många år besöker stans (uppenbarligen fortfarande) rockigaste teater; Volksbühne, som bjuder på en färsk pjäs av kultdramatikern/regissören René Pollesch: Kill your darlings, streets of Berladelphia, en filosofisk sociologisk monolog kring kärlek och dagens samhälle (att man istället för kollektiv idag talar om nätverk visar i ett nötskal hur kapitalismen tagit över, såna resonemang, varför begår ingen längre självmord pga kärlek), med brecht-anspelningar (hans fatzer-fragment som startpunkt och mutter courage:s vagn som nästan enda rekvisita), flera andra anspelningar (låten Streets of Philadelphia loopas som inledning och pjästexten blir sånglyrik), 15 tonårsgymnaster som motspelare, och en underbart vacker öppningsbild där skådisen och fem gymnaster i slowmotion svävar ner från 30 meter in i scengolvet. Intellektuell feelgood-postdramatik, om det nu är möjligt att kombinera de begreppen.
Festivalen fortsätter ännu en vecka, i Finland får vi en glimt av Berlin under Tammerfors-festivalen. Bland allt annat bjuds man då också på (theatertreffen-aktuella) Gob Squad och Berlinteatern Schaubühne.

[Bild: Nya Rampen]

Det är liksom en egen genre inom tyskspråkig teater, dethär att på olika sätt provocera fram reaktioner från publiken.

De tidigaste jag själv har upplevt live är väl Frank Castorfs pjäsdekonstruktioner från tidigt 90-tal som bl.a innehöll då nya påhitt som att upprepa handlingar eller repliker – vilket ju idag (åtm i Tyskland) närmast är vardagsmat också i mainstreamproduktioner.
Men i något skede uppstår ju frågan, vad ska man kunna hitta på som ingen gjort tidigare.
De två första Theatertreffen-produktionerna jag ser i år kommer båda med något som åtminstone jag inte har sett tidigare; att man, räknar, 1 2 3 4 osv. Någon gör det mindre (sådär till 70 och tillbaka i en Sarah Kane-trilogi, går på en dryg kvart kanske), någon gör det mera (i en Ibsen-performance försöker man hinna till 10.000 på 12 timmar).
+++
Men egentligen skulle jag tala om Nya Rampen, det som den här gången har fört mig till Berlin och denna jättelika teaterfestival.
Theatertreffen är starten på gruppens (och svenska Institutets) osannolika Conte D’amour-turné som också innefattar festivallegender som Wiener Festwochen och franska Avignon.
När jag träffar Elmer Bäck Rasmus Slätis Jakob Öhrman inför Theatertreffen-gigen (som gruppen fått som pris för segern under ”indie-festivalen” Impuls) ser jag en trio med positivt pirriga feelingar. ”Senast jag var på festivalen var det som publik med teaterhögskolan 2007”, berättar Rasmus, ”och inte kunde man precis föreställa sej att man fem år senare skulle spela här”.
Men trion är övertygad om att man är beredd. Fast jag försöker hävda att det här är så stort att de kanske inte är färdiga för de förväntningar som nu kommer att förfölja dem, så skakar de på huvuden. ”Vi är ju 30 redan, inte 17, så inte börjar vi heller tro att vi är någo världsstjärnor bara för det här”, skrattar Elmer.
Kvällen därpå står de på scenen.
Salen är utsåld, en etablerad äldre publik finns också på plats även om medelåldern är ung. Men när det är dags för sista sången i den nästan tre timmar långa föreställningen, har den äldre publiken försvunnit. Den yngre uppskattar däremot till stora delar det att föreställningen problematiserar och tematiserar begrepp som kärlek och maktförhållanden på nya sätt. Även om jag också hör kritik som ”monoton, för många olika ingredienser, för förklarande”.
Efteråt är trion upprymd, alla tre sprudlar av en samtidigt tillbakadragen men påtaglig… lycka. ”Man måste ju komma ihåg att njuta av det här nu, jag menar, om allt sku skita sej nu och jag aldrig sku göra teater mera så har det här faktiskt hänt”, som Elmer Bäck formulerar det.
Själv tänker jag att gruppen självklart måste, åtminstone konstnärligt sett, må bra av att hänga i Berlin, redan för att Conte D’amour i den här staden bjuder på ett fullkomligt förståeligt formspråk, för att man här inte behöver diskutera vad som händer och varför och vad det betyder utan att man kan gå direkt på sak. Det är så uppenbart att gruppens estetik passar in i ett sammanhang här, det är här man har en kontext, ett bollplank, också ett motstånd, men ett som grundar sig på något verkligt, kunskap och erfarenhet av det teaterspråk som också Nya Rampen använder sig av.
+++
Förutom Conte D’amour har jag alltså hunnit med en helkväll Sarah Kane (tre pjäser i rad, speltid tre och en halv timme) och en norsk-tysk performanceaktion med Ibsens Borkman-pjäs som ram.
Kane-kvällen var en väldig besvikelse. Hennes svarta humor kom München-uppsättningen inte alls åt, sällan det poetiska eller det verbalt mästerliga heller, och försöket att göra Kanes mörker ljust eller lustigt fungerade inte. Sällan har jag under en kväll så mycket längtat efter mindre verfremdung som då.
Borkman-kvällen var jag istället inte tillräckligt pigg för efter att ha tillbringat en halv natt med att klippa ihop ett Nya Rampen-kortreportage.
För att beskriva ytan inleddes kvällen med att man under 150 (!) minuter inte gjorde mycket annat än räknade från 1 till 2tusen nånting. Är man tillräckligt trött blir man bara avtänd av sådant.
Den föreställningen har en speltid på max 12 timmar, antagligen beroende på när den sista åskådaren skulle lämna salongen. Själv gav jag upp efter dryga 6 timmar, trots att ridån hade gått upp bara en halv timme tidigare, och trots att jag hade upplevt fascinerande heta diskussioner mellan regissör (med mask och förvriden röst ur teknikrummet) och publik (som till hälften inte vände sig mot scenen utan mot teknikrummet), eller åskådare som desperat försöker uppvigla publiken att lämna salongen eftersom ”han annars håller på hur länge som helst med den här skiten”.
Själv kan jag imponeras av det totala kompromisslösa hos trion Vegard Vinge/Ida Müller/Trond Reinholdtsen, eller njuta av ljudvärlden (all handling förmedlas under första halvan via videoprojiceringar samtidigt som alla ljud – steg drickande skrivmaskin etc etc – skapas separat), men för att få ut det maximala ur kvällen borde min tyska vara mycket mycket bra (en central del var nämligen den heta debatten mellan publik o regissör). Det, och mindre sömnskuld.
Nåväl. För mig återstår ännu en Shakespeare och en färsk René Pollesch-text.
Det finns alltså orsak att blogga ännu ett varv.
Bis später.

Ingenstans finns det en så stor nationell Best Of-teaterfestival som i Tyskland.

Här plöjer en kritikerjury igenom hundratals premiärer (i år: ofattbara 430 stycken i 66 städer) från Tyskland, Österrike och Schweiz, för att sedan välja ut de ”tio mest beaktansvärda” till festivalen Theatertreffen.
Samtidigt berättar urvalet naturligtvis också mycket om vad etablissemanget anser vara viktigt just precis nu.
Mera om vad det är, och vad jag menar med Etablissemanget, senare.
Men först till denna jättelika festivals osannolika finlandssvenska koppling. I morgon stiger nämligen Nya Rampen upp på en av festivalens scener.
Därav rubriken; om det för några år sedan var Hangö Teaterträff som kunde kännas stor för gruppen, är det nu en annan träff som gäller. Det skiljer bara på två bokstäver, men resan är enorm.
Hur gänget upplever det, återkommer jag till i måndagens Kulturtimmen.
Men på väg till dess måste jag ge svar på hur det här alls är möjligt.

+++

Tidigare var Theatertreffen ett rent nationellt ärende, men under det senaste dryga decenniet har arrangörerna jobbat hårt på att bredda festivalkonceptet. Förutom festivalens ryggrad, de tio ”beaktansvärda” produktionerna, arrangerar man en europeisk pjästävling (hundratals nyskrivna texter brukar skickas in, fem av dem premieras med offentliga läsningar under festivalen), via workshops och diskussioner har festivalen blivit en samlingspunkt för europeiska teaterarbetare, och nu ger man också utrymme för den produktion som fått pris under de fria scenernas tyska jättebiennal Impuls.
Det var i och med att Nya Rampen fick det första priset under Impuls, som Theatertreffens portar öppnades.
Och då återkommer jag till det jag skulle återkomma till.
Dels begreppet ”etablissemang”, som här betyder något helt annat än i Svenskfinland där man spontant associerar till en välbärgad musikteater- och komedipublik.
I Tyskland är teaterlandskapet massivt, vilket innebär att också en utpräglad ”konstnärlig teater” är stor. Och det är den teaterpubliken och –journalistiken som jag i det här sammanhanget kallar för etablissemanget. Spännande klassikeruppsättningar, det nyskrivna, den intellektuella teaterjournalistiken.
Och här har mycket hänt under det senaste decenniet.
Ända in på 2000-talet byggde Theatertreffen-festivalen långt på regissörslegenders klassikertolkningar, men så är det inte längre. Visst finns pjäser av Shakespeare, Ibsen och Tjechov på programmet också i år (Tjechov förresten med en regi av den också i Finland kultförklarade baltiska regissören Alvis Hermanis), men festivalens utbud idag visar tydligt att teaterformer och –uttryck som tidigare levt i marginalen, är helt etablerade idag. Jag tänker på det dokumentära, på fria gruppers formexperiment, sånt.
Idag är det inte alls heller längre de stora etablerade institutionerna som har ensamrätt på det som klassas som viktigt. Istället finns här grupper som Gob Squad (för övrigt också på väg till Tammerfors teatersommar), den internationella samproduktionen Hate Radio som behandlar folkmordet i Rwanda, här finns en ny pjäs av René Pollesch, eller så festivalöppningen från München där tre pjäser av Sarah Kane har blivit en helkväll.
På måndag återkommer jag till Nya Rampen, också i bloggform. Och senare blir det ännu en text om ett par centrala gästspel.
Bis bald.

[Foto: Karl-Fredrik von Hausswolf]

Det var vad jag hoppades på; att svenska rockaren Thåström live skulle jaga fram de explosioner som inte mer än antyds på senaste skivan.

Att jag och den välfyllda Tavastia-klubben på köpet skulle få en upp till två timmar lång genomladdad konsert hade jag däremot inte vågat hoppats på. Den nyss fyllda 55-åringen firade sin klubbturnéavslutning med en lika högenergisk liveapproach som alltid tidigare under sin över tre decennier långa karriär.
Drygt 20 låtar fick vi.
En av kvällens absoluta höjdare slängdes fram direkt som konsertöppning, Beväpna dig med vingar, som från start angav kvällens ton; mässande massivt hårt kompromisslöst intensivt, tidvis mer lyckad industrimetall än när Thåström var industrirockare, tidvis jagad rock, tidvis nedtonat nästan poetiskt, men ständigt med hans bekanta scenkarisma, ryckiga rörelsemönster, noll procent överlopps snack (inför extranumren handlar det sammanlagt om typ tre gånger tack och ett låtnamn), en energiöverfylld kropp och hes rockröst.
För en artist vars mest legendariska låtmaterial ändå producerades under det första av hans hittills dryga tre artistdecennier, är det imponerande att både våga och kunna bygga upp en intensiv två timmar lång helhet utan att nästan alls plocka in låtmaterial från den tiden. Inför extranumren är Kriget med mig själv det enda undantaget. Under encorens halvtimme blir det sedan två 80-talslåtar till, och jag tackar och tar emot.
Mellan J.L.P. och kärlekslåten FanFanFan serveras en alternativ version av Rock’n’roll e död. Och när en lycklig publik tvingar fram ytterligare två encore, får jag en gammal favorit som blir kvällens andra höjdarnummer; en kanonversion av Du ska va president. Då gör det inget att han tappar bort sej under avslutande Sönder Blvd (”hur fan går den” muttrar han i mikrofonen innan han söker vägledning).
Det är omkring ett decennium sedan jag senast såg honom live. Och även om jag inför gigen inte kunde vara riktigt säker på hans dagsform, vet jag nu att jag självklart kommer att tacka ja till fler möten. Inte ens det att trötta öron tvingar mej från främre rader långt bak i salen för den sista halvtimmen får mej att tveka. Hans intensitet når ändå fram till mej var jag än står.

Ny skiva med Joakim Thåström, spelning i Finland på onsdag

När man når en viss ålder finns det några, inte många men några artister som man har vuxit upp tillsammans med, artister man har åldrats tillsammans med, jämnåriga artister som nångång har betytt riktigt riktigt mycket och som man decennium efter decennium varken vill eller kan släppa taget om.
Jag har väl två sådana som följt mej i decennier och som fortfarande är aktiva. Den ena är Joakim Thåström, han som 1980 fick mej att åka ut till Rågsved utanför Stockholm för att andas in den svenska förortspunkens betongatmosfär, och idag är en av mycket mycket få (sannolikt den enda) svenska rockartist som är inne på sitt fjärde decennium av Finlandsbesök – 10-talets debut blir på Tavastia i Helsingfors på onsdag.
Joakim Thåström är väl framför allt känd som frontfigur i 70- och 80-talets Ebba Grön och Imperiet. Under sina många artistår har han gått från punk till new wave till ballader till industrimetall till blandningar av det mesta, fram till den färska skivan ”Beväpna dig med vingar” musik som är fylld av återhållsam energi. Vemodig industrirock, har nån sagt. Tillbakadraget, men bakom hörnet gömmer sej ständigt en explosion som bara väntar på att få stiga fram. Den kommer för all del aldrig, kanske har han under sina över 30 år som artist redan fyllt kvoten av explosioner, men redan närvaron av en möjlig explosion ger musiken en nerv.

Beväpna dej med vingar är en allvarlig närmast monotont mässande skiva som tidvis smakar rytmisk diktuppläsning. Thåström har redan för länge sedan slutat leka ung rockare, också i sin lyrik. Hans approach idag är mer poetens än rockarens, han diktar om mänskor i mörkret, spillror, nattmänskor, sargade figurer, om än inte alls alltid utan hopp. Litet Tom Waits, med högt mixad sång och texter som tidvis vimlar av litterära förebilder och spelar en central roll i ljudbilden. Nu är han ju för all del ingen briljant sångare eller nån fenomenal poet, det är som ROCKsångare och ROCKpoet som han är stor, och jag önskar att han ibland skulle vara mer rockare än poet, det skulle skivan vinna på. Nu är den istället som en balansgång på hal lina, just eftersom han undviker de utpräglade rockexplosionerna.
Samtidigt bär hans röst på ett oerhört starkt bagage. Inte så att hans Nu står och faller på det han en gång gjort, men oundvikligen finns det där. När jag hör Thåström idag finns alla oförglömliga upplevelser vid 80-talets skivtallrikar eller i 80-90-talets rockklubbar ständigt närvarande. Och jag kan omöjligtvis ens gissa mej till hur han låter för någon som inte hör det bagaget.
Någon höjdarskiva är Beväpna dej med vingar nämligen inte. Men åtminstone för mej smakar den skönt återhörande, som ännu ett bevis på att Thåström rockåldras på ett värdigt sätt.
Därför ser jag också fram emot hans turnéavslutning i Helsingfors. Thåström har genom hela sin karriär alltid varit bättre live än på skiva. Live har han alltid haft en förmåga att ladda till ögonblicket maximalt. Frågan är hur mycket gammalt material man kan förvänta sig. Knappast mycket, av gamla höjdare är det väl bara Imperiets Rocknrollen är död som funnits med på turnéns spellista.

[Bild: Paolo och Vittorio Taviani med den gyllene björnen (Berlinale)]

Idag tar festivalen slut, med publikrekord och mediaframgång – journalister har redan betecknat årets festival som Berlinales comeback. Däremot har juryn som vanligt kritiserats. Det stora priset gick till Italien, men också Danmark har mycket att jubla över.

Berlinales huvudpris, den gyllene björnen, gick i år till Italien och veteranregissörerna Paolo (80) och Vittorio (82) Taviani med sin ”Cesare deve morire”, Caesar måste dö.
Så gav juryn ledd av den samtida socialrealismens mästare Mike Leigh priset till en utpräglat socialrealistisk till största delen svartvit film.
Caesar måste dö utspelar sig i ett högriskfängelse i Rom där interner sätter upp Shakespeares Julius Caesar – interner spelade av både nuvarande och fd fångar.
Under gårdagens prisutdelning tackade Paolo Taviani med att säga, ”vi önskar att åskådaren, när den lämnar salongen, kan säga, också en fånge med hur långt straff som helst är och förblir en människa”.
Ett ovanligt konservativt prisval, kommenterar flera medier i Tyskland, och visst hade det funnits mer intressanta filmer att belöna; som den som fick en silverbjörn, ”Just the wind” av Bence Fliegauf, baserad på en verklig historia kring förföljelse och mord på romer i Ungern, eller tyska Barbara (utspelar sig i DDR 1980) som nu belönades med en silverbjörn för bästa regi (Christian Petzold).
Just Barbara var kritikernas största förhandsfavorit, och i Berlin var lokala film- och mediamänniskor upphetsade över att Tyskland för första gången sedan 2004 (då också Finlandsbekanta Gegen die Wand tog hem huvudpriset) var nära storslam.
Nu fick man nöja sig med en silverbjörn.
Norden, eller åtminstone Danmark, fick också orsak att jubla. Priset för bästa manus gick till En kunglig affär (se tidigare bloggar), och silverbjörnen för bästa manliga huvudroll gick till samma films Mikkel Boe Fölsgaard.
Det hade Mikkel nog inte räknat med, han som ännu har ett halvt år kvar av teaterhögskolan och nu gjorde sin första filmroll som den litet galna kungen Kristian VII.
När jag träffar honom ett par dagar före prisutdelningen är han upprymd över allting, över att ha fått jobba med en fantastisk ensemble (bla Mads Mikkelsen, ”som det var så lätt att snacka med och snabbt fick mej att glömma att jag var blyg för en sån storstjärna”) och över att delta i en så stor festival.
”Det vi framför allt jobbade med var att inte skildra kungen bara som en crazy typ som gör en massa konstigt, det skulle vara outhärdligt att se sånt i 2 timmar, vi ville nåt mer nyanserat och utgick från att gestalta en ung man som är fångad på ett slott och inte vill vara kung”.
Dansk film kritiserades ju i ett par år för att ha tappat bort sin andra guldålder som följde på dogmafilmen. Men tunga pris under European Film Award nyligen och nu under Berlinale slår nog med all tydlighet fast att dansk film fortfarande mår alldeles utmärkt.
+++
Det gör förresten också Berlinale, som framför allt i fjol kritiserades för att ha tappat greppet.
Även om festivalen alltid har dragit mycket folk, så lyckas man slå publikrekord i år. Det beror för all del delvis också på en ny stor sal; Haus der Berliner Festspiele, ett teaterhus som i år har använts både för filmer och diskussioner – det var här som exempelvis Angelina Jolie gick på röda mattan mot sin debutfilmpremiär, tillsammans med Brad Pitt som hade flugit in som sällskap.
Finland hade inte mycket att hämta i år, även om scifikomedin/parodin Iron Sky fick mycket publik och mediauppmärksamhet. Men filmen nådde inte Top tre i publikomröstningen inom Panorama-serien, festivalens ”nästtyngsta” kategori efter tävlingsserien.
+++
Idag firar Berlinale publikdag, belönade filmer får reprisvisningar, folk drar efter andan, trängseln på Marlene-Dietrich-Platz avtar, lyxhotellen kan börja städa efter horder av journalister som jagat intervjuer och stoff att kommentera.
Själv ska jag försöka knappa in på min väldiga sömnskuld, och vid sidan av några kommande teaterpremiärer förbereda ett reportage om tysk film som sänds senare i Radio Vega.
Bis später.

[Anton Corbijn, självporträtt. Fotografen och regissören behandlas i dokumentären Inside out och sitter samtidigt i Berlinalens jury]

Nästsista dagen Berlinale. Festivalslutspurt, och prisutdelning – och dagen till ära passar lokaltrafiken på att gå i strejk. Kaos utlovas för festivalbesökarna.

Det är inte mer än min andra Berlin-filmfestival, men jag gillar den redan. För att den är tillräckligt stor för att få stora filmer och namn till stan, tillräckligt bred och politisk för att ge plats för spännande dokumentärer och arthouse/alternativ film, tillräckligt publikvänlig så man kommer nära inpå det som händer. Och tillräckligt demokratisk – kommer man från ett litet filmland som Finland skulle man inte ens komma nära de stora händelserna i Cannes (eventuellt undantaget hesari), men under Berlinale är man som journalist åtminstone inte diskvalificerad från start .
Att Berlinale är stor förstår man redan med att kolla in ett par dokumentärer med stjärnor involverade; Keanu Reeves intervjuar i en dokumentär kring digitalteknik och filmhistoria, Javier Bardem är aktivist som vill väcka mediauppmärksamhet kring problemet Västra sahara. Filmerna kunde förstås visas också under en festival som Kärlek o Anarki i Helsingfors, men när de visas i Berlin dyker både Mr Reeves och Mr Bardem upp, och deltar i publikdiskussioner – vilket också namn som Jolie, Binoche etc etc också gör.
Publikmässigt minus är att det förstås inte är lätt att få biljetter till det man vill se, men så uppstår en intressant bieffekt; det är som om folk istället för att svära över att föreställningen man vill se är slutsåld, köper en biljett till något annat. Vilket leder till att också udda föreställningar kan vara fullsmockade med publik.
Ingen dålig feelinghöjande effekt det inte.
+++
I går kväll såg jag sannolikt den sista festivalfilmen för min del; världspremiären på en ny dokumentär om fotografen (och numera också filmregissören) Anton Corbijn. Också i det här fallet var objektet i stan, men hann inte till diskussionen efter filmen eftersom han också sitter i festivaljuryn som tydligen hade ett extra långt möte för att nå enighet om vilka filmer som ska premieras.
Dokumentären Anton Corbijn Inside Out tecknar ett porträtt av en ensam predikantson som levde för musiken, och som via fotografiet hittade en inkörsport till musikvärlden. Corbijn ogillar fester, till och med middagar är jobbiga, men hans foton har kunnat förnya och fördjupa artisters image. Som U2s Bono har uttryckt det, ”efter att jag såg bilden Anton tog av mej, försökte jag bli personen på fotot”.
Ändå talas det oväntat litet om foto, eller om arbeten som kom att forma bilden av Corbijn själv. Istället följer vi med på hans jobbresor, film, och möten med artister som U2, Depeche Mode, Arcade Fire, Metallika, Lou Reed, och visst kommer man till slut nära också objektet.
+++
Prisutdelning då alltså ikväll.
Gissningar görs.
Lokal- och branschfolk har båda lyft fram filmer som tyska Barbara (DDR 1980, utgångspunkt; en kvinnlig läkare förpassad till provinsen överväger att fly), men så enkelt som att tro på branschfolket är det förstås inte. Juryn (Mike Leigh, Jake Gyllenhaal, fjolårsvinnaren Asgar Farhadi etc etc) kan ha en helt egen smak, och Berlin brukar dessutom kunna premiera politiskt material – som det finns en del av också i årets tävlingsserie. En film om mord på romer i Ungern, barnsoldater i Kongo, sådant.
Det klarnar ikväll.
För min egen del blir det antagligen mycket promenerande nu när lokaltrafiken strejkar – jag gissar på oändliga mängder svordomar när festivalfolket ska röra sej mellan olika biografer – och så är det dags för hemfärd med olösta problem i bagaget. I sista stund smsar ett nyckelintervjuobjekt och inhiberar dagens intervju om tysk film, en tänkt ryggrad för ett kommande reportage om just tysk film. Hur den luckan kan fyllas återstår att se, med bara ett halvt dussin timmar till avfärd är det nämligen allt för sent att hitta ersättare.
Men bloggen återkommer ännu, prisfilmer ska ju kommenteras, och i måndagens Kulturtimme snackas det likaså Berlinalepris.

[En kunglig affär (bild: Danska filminstitutet)]

Det är sen förmiddag på ett café vid Potzdamer Platz

Det handlar om stadsdelen som ett halvt dussin år efter murens fall 89 blev Europas största byggplats för många år. Nu är det tidigare tomrummet i stadsbilden en nöjesstadsdel med skyskrapor och glasfasader.
När stadsdelen var färdigbyggd flyttade också Berlinales hjärta hit från det gamla väst. Här har man rullat fram den ”viktigaste” röda mattan, de flesta stora galapremiärerna ges här, presscentret med presskonferenser och intervjurum, lyxhotell där stjärnor bor och fansen jagar autografer.
Marlene-Dietrich-Platz, heter platsen där röda mattan rullats ut. Välvalt.
När jag förälska mej i stan tidigt 90-tal var det här området bara i vägen på väg mellan öst och väst, och när den var färdigbyggd var den fortfarande i vägen, jag hängde aldrig här.
Men nu är jag tvungen att göra det, och hittar några riktiga trevliga caféer att dra efter andan på, bland andra gäster som planerar sin festivaltidtabell med välbräddlade programkataloger. Det är som om en jättelik klan hade tagit över en hel stadsdel, litet rödögda, förväntansfyllda, intoga skulle man säga på (min) finlandssvenska, många med den i år helröda Berlinaleväskan över axeln.
Vi är många som kommit hit för festivalen. 100.000 gäster talas det om, 76.000 från Berlin med omnejd, 18.000 andra tyskar, 6.000 utlänningar. Inte undra på att köerna till biljettluckorna några tio meter från caféet jag sitter på är enorma. Varje dag släpps nya biljetter, varje dag är köerna lika hopplöst långa.
Där skiljer sej ju Berlinale från exempelvis Cannes. Berlinale är en utpräglad publikfestival, det brukar säljas omkring 300.000 biljetter (i år har man med 3-4 dagar kvar redan nästan kommit upp till den siffran, framför allt tack vare en ny jättesal – teaterbyggnaden Haus der Berliner Festspiele där också Theatertreffen håller till, den används nu för första gången också av Berlinale), lägger man till branschfolk och journalister kommer man upp till 500.000 festivalbiobesök. Häftig siffra.

+++

För mej ska det nu handla om skandinavisk pressträff kring Nordens enda tävlingsfilm under festivalen (Norge deltar visserligen i en annan, som delproducent, med några skådisar och miljöer, men den filmen är nog ändå tysk).
Den danska filmen heter En kunglig affär och är något så ovanligt som ett danskt kostymdrama. Historien utspelar sig under sent 1700-tal, vi har ett triangeldrama med (den galna) kungen Kristian VII och hans unga fru och den tyska livläkaren som småningom får allt mer makt och blir drottningens älskarinna – men tidigare centrala maktpersoner gillar inte livläkarens upplysningsidéer, och via en hel del intrigerande och lömskt spel får läkaren till slut sitt huvud avhugget.
Mads Mikkelsen och Alicia Vikander spelar de centrala rollerna, Nikolaj Arcel har regisserat, och nu är jag på väg för att träffa dem.
Filmen har fått en del tråkig publicitet eftersom den svenska författaren P O Enqvist beskyller (produktionsbolaget) Zentropa för att ha stulit historien. POs roman Livläkarens besök handlar just om denna verklighetsbaserade händelse i dansk historia, Zentropa skulle köpa rättigheterna men fick inte (eftersom de redan var sålda) men bestämde sig sedan för att göra en egen historia av det. En historia ur det verkliga livet kan ju ingen ha copyright på, men PO lär vara litet sur i alla fall.
Det finns alltså orsak att återkomma till den här filmen.

[Bild: Scanbox Finland Oy]

I går var det då dags för festivalens allra allra största stjärna att visa sig för fansen; Meryl Streep, som är här för att ta emot ett hederspris – och göra reklam för senaste filmen, naturligtvis.

En promenad på röda mattan var inplanerad för kring klockan 22, men redan vid 15-tiden såg jag fans med ”we love Meryl”-lakan vad staketen runt mattan. Det är visserligen inte minus 5 eller 10 längre, bara kring 0, men, ja, come on!
Själv kommer jag henne närmast under en presskonferens, och lyckligtvis – hon är ändå DEN skådis som jag diggat allra längst, inkl fortfarande – är hon precis så smart och rolig som jag hoppats. Tidvis har hon ett så flickigt skratt, tidvis kan hon vara den allvarligaste och tala djupa saker, också på en presskonferens. Och jag tror jag aldrig, i något sammanhang, inte rock inte teater inte film, hört en samlad journalistkår applådera så länge och så uppriktigt uppskattande, som när Meryl Streep presenterades på festivalen tisdag kväll.
Allt vad hon talade om får jag återkomma till, men några repliker… Som när hon började jobbet som Margaret Thatcher, var hon fylld av fördomar, ”alla de som en liberal vänsterskådis från New York kan tänkas ha, men jag lärde mej flera oväntade saker, som att hon var pro choice (alltså inte mot abort) vilket konservativa personer i USA aldrig skulle tro, eller att hon snacka om global warming med USA-politiker för evigheter sedan…”
Och nu, inför Oscars, säger hon, ”det här med pris har jag aldrig vant mej vid, först gör man ett arbete och sen slängs man in i något som känns som Super Bowl, det är en riktigt konstig upplevelse”.
Oscars eller inte, tisdag kväll fick hon en gyllene hedersbjörn från Berlinale, och som hon säger, ”USA är en sak, Europa är en annan, så det är som en dröm, jag växte upp i en småstad i New Jersey och skulle aldrig ha kunnat föreställa mej att bli så här uppskattad såhär långt borta”.
Sa hon, sådär ungefär, måste kolla min bandspelare för exakt formulering, men jag lovar återkomma, kanske med hela samtalet – för faktiskt, nästan allt hon sa kändes intressant, eller roligt, som när hon ombeds besvara en fråga med sin ”ljuvliga brittiska accent”. Då lyder svaret, med brittisk accent… No!

+++

De stora festivalerna konkurrerar inte bara om stjärnor, utan också om branschfolket.
Det här är ju inte ”bara” en festival för färdiga filmer som redan har sin distribution, de stora festivalerna handlar också om att fungera som fond för big business-snack.
Cannes är förstås störst också här, men Berlin har vunnit ordentligt med terräng på Venedigs bekostnad. Berlinales European Film Market (EFM) samlar sådär 400 filmbolag, 7.000 deltagare från 90 länder med nära 1.000 filmer i bagaget.
EFM är ett jätteprojekt. Här försöker man få distributörer intresserade av färdiga filmer, dessutom jagar man finansiärer för halvfärdiga eller inte ens påbörjade projekt. Som The Hollywood Reporter skriver, ”man kunde lära sej mycket av att bugga Ritz-Carlton eller Marriott vid Potzdamer Platz, här säljer internationella agenter projekt också utan att ha något alls att visa upp”.
Många är ju rädda för att den negativa ekonomiska trenden ska störa filmbranschen riktigt ordentligt, men i Berlin – årets första stora filmmarknad som brukar kunna peka fram den riktning som året kommer att ta – verkar de försiktiga förväntningarna överträffas. Av de stora länderna är bara Italien en besvikelse.
Den stora framgången hittills är Steven Soderberghs nyaste film Bitter Pill med skådisnamn som Jude Law och Rooney ”Salander” Mara. Den är i praktiken slutsåld, vilket i dethär sammanhanget innebär att distributörer redan täcker i praktiken hela världen.
I dethär sammanhanget är Norden en gemensam marknad. Fast, här talar man inte om Norden utan om Skandinavien även om Finland finns med i familjen – en geografisk kompromiss från finländskt håll.
I en stor branschtidning lyfter ”Scandinavian Stand” fram tio kommande projekt, förutom Thomas Vinterbergs, Susanne Biers, Lars von Triers kommande eller en Camilla Läckberg-filmatisering (den har lockat stort intresse, svensk krim säljer) finns här också en finsk film i sällskapet; Antti Jokinens Sofi Oksanen-filmatisering.

[Bild: Angela George/Wikipedia, CC:by-sa]

Berlinale har redan hunnit halvvägs, och först nu ser jag en tävlingsfilm som på riktigt får mej att applådera, Billy Bob Thorntons Jayne Mansfields Car.

Dels beror det på att jag älskar historier, storytelling, riktigt klassiska berättelser som inte behöver vara dokumentära eller true life utan bara ren och skär fiktion.
Dels för att, ja, historien är så väl berättad och castingen optimal, Kevin Bacon, Robert Duvall, BB själv…
Jayne MC är en traditionell amerikansk episk berättelse berättad på ett traditionellt sätt i Tennesee Williams anda, inget hokuspokus, ”bara” en bra story bra berättad, tre generationer, USA och England, och tre krig som spökar (farfars 1a världskrig, pappas 2a vk, och Vietnamkriget, det är 1969), och en nyckelreplik som kunde vara ”du dör inte pappa av att tala med dina söner”.
På presskonferensen efteråt berättar BB Thornton att han klagat så mycket på att det bara är filmer med-om modeller och gladiatorer eller fjantiga komedier som blir finansierade i USA. En vision borde vara viktigare än antalet castade stjärnor, säger han, så istället för att bara klaga bestämde han sej för att göra en egen film – som naturligtvis inte fick finansiering i USA. Istället blev det den första litet större USA-filmen finansierad med ryska pengar…
”Det handlar om hur tragedier romantiseras, om att vi inte lär oss av våra misstag”.
Och eftersom Thornton ser Berlinale som en festival där det konstnärliga arbetet får spela en huvudroll, var det just till Berlin han ville komma med sin film – vilket förutsatte att tacka nej till Sundance, vilket han också gjorde.
Och ikväll fortsätter stjärnregnet, nu är det Meryl Streeps tur att dyka upp.
####

Det är förstås fint att kunna gå på presskonferenser och höra skådisar eller regissörer man hört så mycket om men aldrig sett, att en gång se dem och höra vad de egentligen tänker på.
Samtidigt känns det rätt vansinnigt att vara en av sådär 4.000 ackrediterade journalister, och konkurrerar man om intervjutider ligger man som finlandssvensk inte så bra till, man har ju inget betydande marknadsområde bakom sig, precis.
Ändå gäller det att slänga ut förfrågningar. I något skede hade jag 6-7 förfrågningar ute parallellt, och då bara hoppas man att de intervjutider man får inte krockar med varandra eller med viktiga presscreeningar eller –konferenser.
Förutom vanliga presskonferenser har jag kommit åt några ”one to one”-träffar, nordiskt och tyskt handlar det om då, antingen ”korta intervjuer” (5-7 minuter! Vad är det förresten, varför inte samtidigt 4,35-6,52?), eller 10-15 minuter, det har varit regeln så här långt. Inte mycket plats för small talk då precis, samtidigt som jag inte riktigt kan föreställa sig vad man som journalist kan få ut av det; skulle jag vara intervjuobjekt och veta att jag ska möta journalister på löpande band med tio minuters mellanrum skulle jag inte ens försöka börja prata annat än yta.
Och så kan det gå som när jag äntligen lyckats få en tid med en av de stora skådisstjärnorna inom tysk film. Då kan hon hitta på att, äh, jag sticker en dag tidigare än planerat – och så inhiberas hela dagens intervjuer, inklusive min.
Hoppas resten av intervjuavtalen håller.
Så kan tiden ta slut ibland, när jag skriver om ison sky hinner jag inte läsa igenom manuset, Timo Vuorensola blir Vuorisola med jämna mellanrum, suck. Men nu har jag en minnesregel, jag tänker på hur tzskarna uttalar hans namn, det låter som gorgonzola…
Ännu jobbigare är det förstås att bläddra i programhäftet och fundera vad man ska satsa på den här dagen. Mer än att välja något handlar det ju om att välja bort, två timmar i samma sal som Juliette Binoche eller Mike Leigh får stryka på foten, all ungdomsfilm, det experimentella, snyft snyft, och fast jag brukar älska festivaler där man vet att man inte kan uppleva allt för att det är en del av charmen, är det i Berlin mest bara hjärtskärande allt man måste välja bort.
Det som inte är hjärtskärande utan bara irriterande är förstås keyboarden här. Inga prickar ovanför a och o, och bara få skandinaviska keyboard.
En blogg skrev jag utan prickar alls, nu är det bara å jag inte hittar.
Hur gör man då? Jo, kopierar ett å från en gammal text, och klickar paste varje gång ett å behövs.
Kul. Och hittar ni ett z där det borde vara y beror det på att keyboardet jag skriver på (shit dessa mängder av å!!) har bytt plats på y och z. Kul.