Det var en gång när festivalen var Europas största (1971; 100.141 pers sammanlagt under tre dagar), idag får man nöja sig med att kallas Världens nästäldsta nulevande rockfestival (sydholländska Pinkpop är äldst).

Hur som helst, idag börjar den 43 versionen av Ruisrock, och själv ska jag finnas på plats för 35e gången. Har man varit med alla år sedan 1979 (+ 1977) är det svårt att låta bli, även om förväntningarna är klart lägre än i fjol när jag räknade med ett veckoslut som sku rymmas på min personliga Top5-Ruisrocklista. Å andra sidan; i fjol blev jag besviken, så i år hoppas jag istället på att festivalen ska överträffa förväntningarna.
Efter Juhani Merimaas dryga decennium som frontfigur för festivalen, är det i år Mikko Niemeläs första år som boss.
När jag talar med honom inför festivalstarten konstaterar han att det varit ett tufft år att få ihop ett slagkraftigt program. Sällan har Ruisrock fått ta emot så många nej på artistanbud som i år, eftersom de allra största dragplåstren verkar turnera sparsamt i sommar har kampen om banden i kategorin ”näststörst” dessutom varit tuffare än vanligt – vilket en med europeiska mått mätt liten festival som Ruisrock förstås får lida av.
Det som däremot inte har förändrats är prisnivåer. Den ekonomiska krisen märks tillsvidare inte alls, gagen stiger och antalet festivaler med väldiga publiksiffror minskar inte heller. Samtidigt med åbofestivalen arrangeras en hel rad festivaler som på en enda dag lockar lika mycket folk som Ruisrock under ett helt veckoslut.

++++

I år har jag alltså inte en enda ”det här måste jag verkligen se”-upplevelse att se fram emot, speciellt valen av dragplåster – Pulp (fredag) Nightwish (lördag) och Snoop Dogg (söndag) – lämnar en hel del att önska även om jag kan se fram emot Pulp:s spelning. Bandet är livepålitligt, och från bandets tidigare Ruisrockbesök (superåret 1996) har jag bara goda minnen; bra spelning, intressanta intervjumöten.
Det övriga utbudet är istället, tja, en blandning av välbekant och hyfsade överraskningsmöjligheter. Några Finlandsdebutanter (Two Door Cinema Club ska i bästa fall nästan kunna nå upp till det som Editors eller Florence and the Machine gjorde under sina festivalpremiärer), The Mars Volta och Bloc Party och Rival Sons, inhemska PMMP, Jukka Poika, French Films, Burning Hearts, GG Caravan, Mikko Joensuu… Helt fel kan det nog inte bli – återstår sedan att se vad lördagens och söndagens litet oförutsägbara väder ställer till med.
Däremot kan man hoppas att den första inhiberingen också blir den sista; pga sjukdom uteblir Children of Bodom och ersätts av Amorphis.

++++

En av rockfestivaljournalistikens största diskussionsämnen under de senaste åren har varit nischad festival vs smörgåsbordet. Vissa säger att festivaler måste rikta sig till ett enskilt specifikt publiksegment (sådär som huvudstadens Flow och Tuska) för att klara sig i längden, samtidigt som långlivade jättar som Roskilde eller Glastonbury håller sig till smörgåsbordet, nånting för de flesta.
Ruisrocks Mikko Niemelä hänvisar inte minst till Ruisrocks traditioner när han slår ett slag för smörgåsbordet, och även om jag sett kommentarer som kallar årets festivalutbud för ”linjelöst” (sådär som det ju lätt blir om man satsar på smörgåsbord-linjen) upplever jag väl själv att en festival som Ruisrock inte har många alternativ. Publikunderlaget är inte precis massivt här i regionen, nischar man festivalen för mycket räcker publiken inte till.
Att jag sen ändå inte kan få namn som Florence and the Machine (sku gärna uppleva dem på nytt) eller The Cure (20 år för sent visst, men rapporter från Hultsfred-spelningen gör en ändå mer än nyfiken) för att nu nämna några redan bekanta namn som rört sej i närheten, är nu bara som det är. Ingen annan i Finland får dem ju heller.
Arrangerar man en rockfestival i Finland får man det acceptera att slumpen spelar en stor betydelse. Råkar artisten finnas i närheten så att det också logistiskt är praktiskt möjligt att få över bandet hit? Är prisklassen dessutom rätt? Är artisten ännu ledig? Har man tur kan man få en jackpot, har man otur får man ta det som finns.
Men vadå – festivalen kör igång klockan 16.45, Pulp stiger upp på scenen strax efter midnatt. Ännu kan vad som helst hända.
Och för någon som upplevt tiotals år av festival där musiken måste tystna redan klockan 22, är det lyx bara att uppleva hur mörkret faller över ett väntat band. Är det hyfsat varmt är bara det magiskt.