Fredagsdata; 16.000 åskådare, 18 artister från fem scener, mulet men inget regn och varmt. Idag väntas mer av allt; publik, artister, och skurar.

Som inledning, fredagen i ett nötskal för den som bara orkar läsa 383 tecken:
Seg start, publiken kommer och vaknar sent, Veronika Maggio får prata svenska, Flogging Molly jagar som väntat fram kvävande dammoln framför scenen, Refused ogillar tvångssvenska, och avslutande Pulp gör det som en väntad artist ska göra – man får godkänt också i kategorin huvudartist. Också festivalens öppningsdag får trots en seg start klart godkänt. Men varken mer eller mindre.
Det var den korta versionen. Nu följer den (subjektiva och) superlånga versionen, 5365 tecken till.

++++

Det är ju aldrig öppningsdagen som borde vara festivalens viktigaste, men för mej känns det så. Blir fredagen tråkig, är hela veckoslutets festivalupplevelse ruinerad för i år.
Det börjar inte precis lovande.
Vid 18-tiden ser det ännu väldigt tomt ut på området, jag får kämpa osannolikt länge för att hitta en kopp kaffe, väderleken känns åtminstone längs stranden inte alls så varm som utlovat, och amerikanska Rival Sons jag tänkte skulle visa vägen är en besvikelse.
RS har jämförts med Led Zeppelin, och det är för all del helt förståeligt. Mycket bluesrötter, mycket traditionell blueskryddad rock, och i några höjdarstunder är bandet en nästan sensationellt bra festivalstart. Men jag vet inte om det beror på soundet (eller kvällens i särklass högsta decibelvärden), men i längden blir jag i först hand bara avtrubbad.
Eftersom alkohol inte längre är min räddande festivalb-plan, gäller det bara att ha tålamod.
Fem timmar kvar till Pulp…
Så, det behövs inhemska namn för att få igång maskinen. Publiken börjar välla in, Disco Ensemble samlar största delen och så jagas kvällens första riktiga publikvrål fram vid halv åtta-tiden.
Samtidigt; svenska Veronika Maggio. Hinner bli orolig för att DE dragit all publik, men ingen fara. ”Should I speak swedish or english”, frågar VM i ett tidigt skede, hon får tillstånd att snacka svenska och ”skönt, det var nån som visst klaga på det men…”.
Hennes klassiska svenskpop är för all del inte min grej, men hon är så symppis och ger åtminstone sken av att vilja så mycket, hela spelningen igenom, att jag gärna stannar. Och 56 minuter in i gigen kommer till slut också den enda av hennes låtar jag känner igen, ”Jag kommer”. Alla andra kan den förstås också, allsången är massiv, V är imponerad och alla är glada.
The Rasmus blir litet samma sak. Inte precis min grej, men tältet är packat, stämningen hög, de gör en bra Rasmus-spelning (påstår en som aldrig sett dem tidigare, men det känns så), frontfiguren Lauri Ylönen är lika pojkaktig som alltid med fjädrar i håret, och till slut kommer som nästsista låt den som också jag känner igen; In the Shadow. Massiv allsång, och alla är glada.
160 minuter till Pulp.
Flogging Molly, återkommande Ruisrock-gäst, deras ”irkkupunk” kan jag redan utantill, galet tempo, vild publik som får den torra marken att förvandlas till väldiga dammoln.
Inte ikväll.
Istället; vilopaus, en intim skön värdefull stund på den minsta scenen med Burning ”åbo är bäst, det här är så jävla fint” Hearts och bandets översympatiska indiepop, en stund på nästminsta scenen med Kauko ”många överbreda leenden” Röyhkä som med sitt återupplivade Narttu-band bjuder på en mängd gamla godingar; Paha Maa, Lauralle, Paska kaupunki…
10 minuter till Pulp.

+++

Det här med att vara huvudartist ställer förstås speciella krav, och även om jag väntar mej en bra spelning är jag osäker. Håller det som dagens enda riktigt stora höjdpunkt?
Inledningen är lovande. Mörkret faller. Som prolog neontänds bokstav efter bokstav, p u l p, det är som en logo som varit nedlagd länge och bara motvilligt väcks till liv. Ridån faller, och det tar inte många minuter innan frontfiguren Jarvis Cocker försöker sig på finska.
Det är alltid kul med artister som bryr sig om att göra litet hemarbete.
När jag läser min recension från PULPs senaste Ruisrockbesök 96, ser jag att han jobbade på finska också då (next song is called tavallisia ihmisia…), nu frågar han Mita kuuluu efter låt två, minns sin spelning 96 när stora båtar flöt förbi, och hinner under kvällen tillochmed citera Eino Leino!
Så blir Jarvis en spännande blandning av total kaxighet och människa som bryr sig, och sådan är också spelningen; allt annat än rakt upp och ner-lättsmält, gott om mellansnack, ibland komplicerat betraktande låtar, ibland raka rör, och Disco 2000 håller självklart fortfarande. Däremot offrar jag min egen favorit Common People. Jag gissar (helt riktigt) att den är bandets sista låt, och för att inte behöva köa mej till döds för transport hem väljer jag att missa bandets sista tio minuter, sorgligt men sant.
Ändå är helhetsbetyget självklart. Även om rollen som enda band i kategorin Huvudartist höjer ribban omänskligt högt, blir betyget: Godkänt.
Listan på spelningens 14 låtar finns längst nere.
+++

Och vädret?
Det var spännande hur temperaturskillnaden mellan strandlinje och åkerscen måste ha varit många många grader. Men eftersom Pulp spelade just på åkerscenen blev det inte kyligt ens långt in på natten. Och i jämförelse med samtidiga danska storebror Roskilde som (som vanligt?) bjöd på blött fredagsväder, var Åbo behagligt torrt. Å andra sidan, där behövde ingen vakna i morse med att snyta nånting svart ur näsan…
Idag väntas för all del fuktigare väder också i Åbo. När det klarnar upp i Roskilde (lämpligt till Bruce Springsteen sägs det), utlovas åska och skurar här.
Eftersom åska är oförutsägbart, är det bara att hoppas på det bästa.
Planerad lördagsrutt; Paleface – GG Caravan – lite Apocalyptica – Cardigans – några takter Santigold – PMMP (den spelningen visas på YLE2 ikväll) – en snutt Michael Monroe.
Avslutande Nightwish får jag lämna. Det räcker med en veckoslutskväll där jag kommer i säng först 03…

++++

Ja, så var det PULPs åbo-spellista.
Do You Remember the First Time, Mis-Shapes, Razzmatazz, Something Changed, Disco 2000, Sorted for E’s, FEELING CALLED LOVE, Like a friend, Babies, Underwear, This is hardcore, Sunrise, Bar Italia, Common People.