Lördagsdata; Storpublik, 30.000 åskådare, 22 band från fem scener, tryckande hetta, mulet men inget regn, och inhemska namn som i brist på utländska dragplåster håller storpubliken hur nöjd som helst.
Jag ska använda samma koncept som igår. Först alltså; lördagen i ett nötskal för den som bara orkar läsa 794 tecken:
Tryckande hetta och skriande brist på utländska dragplåster, vilket kanske inte är den bästa utgångspunkten för festivalveckoslutets utpräglade partydag. Ändå drar lördagen en massiv publiksiffra, vilket – tillsammans med den kruttorra markens sandmoln – gör festivalflanerandet krångligt. Men i frånvaro av utländska sensationer (Cardigans är lågmält proffsiga, tältets Sandigold dagens enda roliga överraskning) gör bekanta inhemska namn sin plikt. GG Caravan är kanon inför kanonpublik, Apocalyptica milt sagt detsamma i det överfyllda tältet, PMMP med gäster älskas av alla, och när Michael Monroe firar stort 50-årskalas blir det både vilt och känslosamt. Och självklart finns storpubliken ännu kvar när Nightwish avslutar med eld i mörkret.
Fast själv har jag vid det laget redan gett upp.
Och nu följer den (subjektiva och) långa versionen, 6055 tecken till.
++++
För min egen del känns lördagen på förhand sett som den tråkigaste dagen, och det säger förstås allt om en finländsk festivals konkurrenssituation att den centrala dagen saknar utländska dragplåster.
Idag kan Finland förstås bjuda på många egna publikdragande akter, men ändå blir jag milt sagt överraskad när jag vid 17-tiden anländer och ser det massiva publikhavet. Om en Ruisrock-dag för femton år sedan hade presenterat ett artistutbud utan ett enda verkligt utländskt dragplåster, hade inte mycket annat än kråkor dykt upp.
Mycket har alltså förändrats, men inhemska bands lyskraft kan inte vara hela förklaringen. Också Ruisrocks rykte hos den breda publiken måste vara annorlunda idag. Om publiken tidigare köpte biljett nästan enbart för att få se ett stort utländskt namn (förutom de som under festivaldagen kollade om vädret var ok och sedan fatta sitt beslut), är det idag många som lockas av festivalen i sig. Det suveräna området, den oftast goda stämningen framför scenerna.
Det tar alltså inte många minuter innan jag får svälja mina kritiska lördagsargument. 30.000 biljettköpare kan ju inte ha fel?
Dessutom har de bestämt sig för att jaga fram det där lilla extra ur artisterna.
Och visst, så blir det.
GG Caravan, denna inhemska hiphop/rap/rytmmusik-superkonstellation jagar snabbt fram publikextas och sandmoln som får fredagens Flogging Molly att blekna. Viga munläder som Paleface och Tommy Lindgren är i toppform, här samsas kompsektionens elgitarr fiol och dragspel, och framför allt hr Lindgren verkar fullkomligt överväldigad av publikens respons. Det tas rekordmånga foton från scenen ut över gungande publikhav.
Hur är all publik här, tänker jag. Cellometallbandet Apocalyptica spelar ju ändå samtidigt! Hur ser det ut där i tältet?
Okay. Packat. Aldrig någonsin har det varit så svårt att rymmas in, och från tältkanten ser jag Eicca Toppinen vråla ”Ruisrock har alltid varit bra, men Såhär bra!?”.
Om GG är ett band som lätt får mej att dras med, är Apocalyptica det inte. Ändå bör det medges; imponerande show.
Men om fredagen gav utrymme för att flanera omkring och njuta också av miljön, är det omöjligt under lördagen. Jag gillar ju att festivalflanera, och sedan Ruisrock-området utvidgades har just möjligheten att problemfritt byta miljö från strandbar till åkerrestaurang varit ett stort plus. Exempelvis den allmänt älskade Flow-festivalen trycker ju in allt för många människor på ett allt för litet område, är det fullt går det inte att röra sig utan att varannan meter krocka med någon.
Så är det inte på Ruisrock ens med 30.000 pers på området, men nu är det allt för nära nästan. Och dessutom; när arrangörerna (för att man varit för säker på att det ska bli regn?) har missat totalt med att inte väta ner den kruttorra marken (och har man gjort det var det långt ifrån tillräckligt) är mängden sandmoln överdrivet ansträngande. Med närmare 60 rockfestivalbesök i ryggen undrar jag om jag någonsin upplevt något liknande.
Lyckligtvis är åtminstone vattnet nära.
Det utlovade regnet och åskvädret skjuts nämligen fram, och fram igen, det mulnar och klarnar upp, men något regn blir det aldrig, inte en enda droppe.
+++
Även om delar av publiken blir tröttare och tröttare redan under tidig kväll, är det många som orkar med vad som helst.
Dagens enda två utländska gäster följer.
The Cardigans i ett sandmoln är kanske inte optimalt. Det här bandet har ju aldrig lutat sig mot medryckande utåtriktad glädje. Det är snyggt, prydligt, nästan kliniskt, och nu när Nina Perssons röst verkar väldigt ansträngd går jag vidare om en halv timme – men hör på avstånd att något äntligen verkar hända mot slutet av spelningen, kanske när Nina drar en finsk schlager…
I tältet; amerikanska Santigold, lite M.I.A. möter Lykke Li möter dancehall möter NYC-klubb. Här är den visuella delen central, varje låt är koreograferad, hon har ett par kvinnliga dansare med sig, jag hinner redan räkna med att hon har ett par medryckande hitar och resten är utfyllnad, men låtmaterialet är faktiskt tillräckligt bra, och Santigold blir den glada överraskning jag behövde för att kunna acceptera helheten.
Här ser jag också hur Youtube-revolutionen kan påverka festivalstämningen. Under tidigt 90-tal hade man fått spänna sig för om en obekant artist alls skulle få något gensvar, nu har tillräckligt många kollat in låtar på förhand, känner igen inte bara den där ena hiten utan många låtar, och i ett intimt tält blir stämningen snabbt på topp.
Jag väljer att stanna kvar längre än tänkt, och söker upp det optimala tidig kväll-festivalbandet PMMP först halvvägs in i spelningen. Det är packat med folk, själv får jag nöja mej med att stanna 150 meter (!) från scenen men charmas ändå snabbt. Jag gillar faktiskt lyriken, och approachen, lekfull och alltid 110 procent, party och allvar i en hejdlös mix. Spelningen kryddas också av en bunt gäster, som Juhani Kansi, han från 80-talets Päät. Den som kan sin PMMP vet vad han gjorde där.
När Michael Monroe firar sin 50-årsspelning, naturligtvis tillsammans med sin hemstads festivalstolthet, blir det också många gäster, allt från Michaels mamma, Paleface, Nasty Suicide… Och videogratulationer av namn som Slash, Alice Cooper, Steve van Zandt…
Då har jag själv redan lämnat området, och ser alltså inte heller Nigthwish:s – enligt uppgift – blixtrande lördagsavslutning.
+++
Jag har bestämt mig för att festivalorka ännu en tredje dag. Åtminstone finns det utrymme att flanera idag, räknar jag med. 15-20.000 åskådare är min gissning för idag.
Vädret är väl lika oförutsägbart som igår. Det är åska på gång, regn, kanske… Men temperaturen har sjunkit några grader, känns det som.
Det är väl bara att hoppas på det bästa, igen. Någon skur skulle väl behövas, men inte för många. När Jimmy Cliff eller Snoop Dogg uppträder passar sånt liksom inte alls in…
Planerad söndagsrutt; Jukka Poika – litet French Films – Bloc Party – litet Eppu Normaali – Mikko Joensuu – Jimmy Cliff – litet Snoop Dogg och Mars Volta – Two Door Cinema Club.
Låter som rätt mycket på sju timmar.
Återkommer med bokslut i morgon.
