Söndagsdata; 17.000 åskådare, 17 band från fem scener, regntungt, inga blixtanfall men en massiv regnskur blöter ner området, en andra får delar av det att förvandlas till lervälling. Musikaliskt sett får jag allt mellan ”couldn’t care less” och ”äntligen”.

Kort version på 801 tecken:
Det är förstås synd att arrangörerna var så dåliga att reagera på vädergudarnas utspel. På lördag hade området behövt väta, på söndag hade det istället behövt träflis för att skapa promenadrutter utan snubbelhal djup lera.
Musikaliskt bjöd söndagen äntligen på en dag då det äntligen fanns chanser att bli överraskad. Och även om jag kan skriva under det en brittisk artist sa om kvällens stora dragplåster (”fuckin ridiculous”), så fick jag äntligen också uppleva en riktigt glad överraskning.
Festivalens slutsaldo? 63.000 besökare på tre dagar, än en gång mer än väntat, och långt ifrån publikkatastrof som en kvällstidning försöker hävda. Och musikaliskt? Tja, inför festivalstarten hade jag ovanligt låga förväntningar. I förhållande till det blev jag positivt överraskad. Betyg således; helt okay.
Och så den (subjektiva och) långa versionen, 5381 tecken till.

+++

Under Ruisrocks avslutningsdag finns det inga sandmoln att bekymra sig över. Redan innan jag hinner ta mej till området, kommer en första störtskur som följs av smått regnstril.
Det är förstås inte heller optimalt, eftersom det just är under söndagen som jag sett fram emot att möta en mängd potentiella ”som du inte visste att du skulle tycka om”-band.
Äntligen.
En festival bör ju, upplever jag, också vara en plattform för introduktion, för det som är något annat än detta ”bekant och tryggt”.
Allt behöver inte ens nödvändigtvis vara just det man vill ha, men för att en festival ska kunna göra åtminstone mej tillfredsställd behöver jag en möjlighet att ströva omkring också bland något obekant.
Nu kollar jag för all del också in Jukka Poika (solig reggae som får alla att glömma det grå) och Eppu Normaali (spännande att se hur ”alla”, gammal som ung, verkar kunna tiotals sångtexter utantill, och som encore får också jag en låt att sjunga med i, Njet njet, som jag brukade skråla 1979), men sedan börjar en vandring i det för mej obekanta.
Först inhemska French Films gitarrpop som kunde vara riktigt bra om man strulade mindre på scenen och hade vettig sång – det räcker inte med mängder av eko för att det ska låta bra.
Bloc Party, tillbaka efter en flera år lång paus med skiva som utlovas till hösten, gitarrdrivet, dansant men också vemodigt, får mej att trivas genom hela spelningen.
Ändå inte det jag söker. Vidare;
Mikko Joensuu får jag offra för kvällens andra ösregn, som nu blir massivt. Jag flyr till tältscenen där man borde kunna hållas torr, men när den kruttorra lermarken utanför inte lyckas suga åt sig regnet, uppstår små bäckar som rinner in i tältet och skapar små sjöar. Brittiska Metronomys elektropop lockar dessutom inte alls, så jag tar mej vidare mot kvällens affischnamn Snoop Dogg.
På vägen; Jimmy Cliffs feelgoodreggae, reggae goes entertainment, man imponeras av veteranens goda form, det stora kompbandet är genomproffsigt, ändå känns det intressantare att följa med den svarta droglabradoren som energiskt jagar kring vattenpölarna.
För Snoop Dogg är vädret förstås inte optimalt. Jag menar, har den mannen sett en naturlig vattenpöl tidigare? Den imagebild han byggt upp har i alla fall inte gjort det, och det är den imagen hans gig rider på.
Han stiger förstås inte upp på scenen i tid, sådär som den här festivalen faktiskt har fått alla andra att göra (utom Michael Monroe, han var tio minuter sen, Snoops band slår det med fem minuter). Bandet introducerar honom som ”king of weed-smoking” (marijuanarökarnas kung), och gigen rider förstås på sex, drugs and hiphop-klischén.
Publiken vill för all del party, den är med och jobbar, vinkar, skriker, hoppar, och Snoop själv, han är… Lång, de två tjejerna han har med sej ska vara, tja, sexiga, och, för att använda Snoop-terminologi; ”I don’t give a m*th*rf*ck*ng shit”. För mej har ”cool” aldrig varit en egenskap jag beundrar hos en artist, jag vill ha känslor och cool är ingen känsla, hävdar jag. För mej smakar Snoops gig image, och inte mycket mer än det.
Fanns det faktiskt inga andra lediga möjliga affischnamn för söndagen, tänker jag.

+++

Vandringen går vidare. Två band kvar.
Indiestorheten The Mars Volta är först med sitt mischmasch av influenser och den överenergiska vokalisten Cedric Bixier-Zavala, han återvänder ständigt till trumsetet som han hoppar ner från, eller slänger micken som han sedan klackar tillbaka upp i handen (snyggt, faktiskt). Men festivalen närmar sej sitt slut, och nu är det första gången under hela veckoslutet som ett band har sparsamt med publik och får lida av halvdan stämning.
Efter tjugo minuter satsar jag därför mina sista minuter på festivalens sista band, nordirländska finlandsdebuterande Two door cinema club, som på basen av den enda video jag sett verkar riktigt lovande.
Och, Jaaa!, äntligen belönas min väntan.
Det här är min grej. Tung litet tidig Editors-kryddad gitarrpop, högt tempo, oväntat bra livesång, bra låtar, och jag älskar soundet med denna ena gitarr som ständigt kör melodislingor under sången. Lägg till en publik som inte är stor men tillräckligt stor där den vill få ut det sista av festivalen, och jag får också den där oväntade kicken under festivalen.
I sista stund, men dock.

+++

Så är den slut, min 35e Ruisrock-festival.
Årets festival går in på kanske, 16e plats? Absolut inte Top 10, men på bättre halvan – om det sedan var mina låga förväntningar som får slutsaldot att trots allt kännas positivt är en annan fråga.
Men det fanns ju en hel del positivt; med fem scener finns det alltid något att se och flanera mellan, söndagens utländska helhet, Pulp, och den sköna publikstämningen, den är klart bättre än ”förr i tiden”, publiken vill ha mer av artisterna, men är också beredd att ge av sej själv för att trigga bandet.
Antalet nonchalanta festivalbesökare är dessutom i minoritet, för en veteran är det helt kul att se folk som faktiskt använder roskisar – under lördagens partydag gick det sämre men överlag bryr man sej mer än under ett vanligt parkveckoslut.
Om det ännu känns meningsfullt att gå på festival?
Självklart. Men jag är väl också en festivalmänniska. Mer ansträngande än tidigare är det för all del, kanske för att jag fortfarande envisas med att kolla in, 25 band blev det i år…
Men om jag lovat mej själv att besöka också Roskilde-festivalen en gång till i mitt liv, borde det kanske göras snart. Nästa år?